Hjärtat slår ett extra slag varje gång jag ser hur fin bokeh och solnedgång det var den där kvällen i Helsingborg, samma dag som jag gått min första termin på gymnasiet. Min första termin på Carl Adolf Agardhgymnasiet.

Han var den mest karismatiska av alla.

Jag och Emma gick till den antagligen största hamburgerkedjan i världen för lunch, med otvättat hår. Dumt beslut.



Snön föll på Lunds gator.



Vi träffade en fin vän. Vi fikade.





Sedan gick vi till Anders Antikvariat. Köpte böcker.

Hon åkte Intercity, vi åkte Öresundtåg.

Jag har alltid tyckt att sammanträffande är något spännande. 
Men när jag en dag gick förbi domkyrkan i Lund, i höstvädret, och tittade upp på kyrkan samtidigt som Håkan sjöng i lurarna "Jag ser domen i dina ögon", så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite roligt. Jag fnittrar lite och går vidare. Gatan fram.

Jag saknar hösten:







Men jag måste erkänna att detta är ganska mysigt också

Mina kinder pulserar. Ungefär som när man har gråtit i ett flertal timmar. Problemet är bara att jag inte har gråtit. Jag hade gärna gjort det. Men jag har inget att gråta över, så det vore bara patetiskt.

Just nu sitter jag och tittar på den här bilden och drömmer mig bort, när jag egentligen borde skriva teoridelen i mitt arbete. Om rädisor.

Idag känner jag bara för att åka hem, och sova bort hela dagen.
Opepp på rädisor till tusen.

Denna skiva tillkom i min skivsamling för ett tag sedan.
Innan all snö och halka. Innan kylan.
Och framförallt innan Vintern.
Jag håller med Alice och säger "Jag vill gå i skolan i Höör igen, så att man slipper åka tåg."
Nu längtar jag bara till just The first days of spring.