Jag sitter och tänker.
Idag, precis idag, är det ett år sedan.
Vid den här tiden så var jag så hög på glädje att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Och fylld med kyla och värme på samma gång.
Dagen efter så gick vi tillbaka. Bara några timmar innan hade vi stått där och skrikit som de fans vi var, så stod vi där igen. Jag kommer ihåg att jag sa "Tänk att Håkan stog här för bara några få timmar sedan. Tror du man får gå upp och lukta på scenen?" Det gjorde vi aldrig. För fega för tillsägelser. Nu önskar jag att jag hade besegrat hämningarna.
När vi först kom dit, så höll de på att sopa marken. Konfettin från gårdagen låg kvar. Just nu sitter de väl fasttejpade i min gamla dagbok.
Två dagar efter en av mitt livs bästa händelser betydde bara ångest. Jag ville stanna kvar.
Stanna kvar i världens finaste stad.
Med världens finaste musiker, kanske närmare än på länge.
Jag är dig evigt tacksam, Håkan.